Fladvad

Det var väl så det skulle bli, en slags plan antar jag. Förutbestämt. Och visst, kör på, jag klarar mig.
Jag önskar bara att någon kommit och varnat mig, yttrat sig om allt, sagt något litet bara, varnat och lärt mig.
Men det gjorde ingen, och här är vi nu.
En sådan klassisk tanke att vilja vara liten och oskyldig igen. Mamma och pappa stod upp för de saker man gjorde och vad som en hände fick man efter barnprogram  en välling flaska i mammas famn.
Så rent och varmt, på något sätt, ens liv var.
Jag önskar att de var enkelt som då, rent och oskyldigt... Men mest av allt önskar jag att få ligga i mammas famn och bli tröstad. Jag önskar att någon sa att allt skulle bli bra och klappade mig på huvudet, att allt säkert skulle lösa sig till slut.
Men kan någon göra så om livet? Den som inte varnade mig en gång för det kanske skulle kunna förvisa mig om att det blir bättre, eller tillochmed bra... Den personen, du, behöver inte tala sanning, det behöver inte bli bättre eller bra, bara du säger det, bara du du får mig att känns mig lugn ett tag.
tack på förhand.

Jag visste att jag inte kunde lita på någon, ändå hoppades jag.
Jag visste att ingen kunde lita på mig, ändå hoppades jag.
Jag visste att jag inte kunde lita på mig själv, ändå hoppades jag.
men i slutändan är jag bara ensam, och så olycklig.
 Men det jag hoppades på var att någon skulle förstå, att jag skulle förstå.
Att någon, eller varför inte jag, skulle våga förstå.
 Men jag mår skit, och ingen, ofrivilligt eller frivilligt, vill verkligen förstå.
Ingen vill ge sig in i det.
Och ingen, ingen kan någonsin förstå.
 Så otroligt sorgligt,
 att jag måste leva med det, 
känna en sådan djup sorg över det,
tänka på det,
gå omkring och bära på allt och känna mig så ensam.
 Ibland önskar jag att det fanns någon som kunde ta lite,
 bara litegrann av allt,
bära det för mig, om så bara en dag eller två.
 Att bara få känna frid,
 att bara få vara lugn,
älskvärd och att få älska någon.
 Att bara en dag, eller två, få älska mig själv.