Fladvad

Jag visste att jag inte kunde lita på någon, ändå hoppades jag.
Jag visste att ingen kunde lita på mig, ändå hoppades jag.
Jag visste att jag inte kunde lita på mig själv, ändå hoppades jag.
men i slutändan är jag bara ensam, och så olycklig.
 Men det jag hoppades på var att någon skulle förstå, att jag skulle förstå.
Att någon, eller varför inte jag, skulle våga förstå.
 Men jag mår skit, och ingen, ofrivilligt eller frivilligt, vill verkligen förstå.
Ingen vill ge sig in i det.
Och ingen, ingen kan någonsin förstå.
 Så otroligt sorgligt,
 att jag måste leva med det, 
känna en sådan djup sorg över det,
tänka på det,
gå omkring och bära på allt och känna mig så ensam.
 Ibland önskar jag att det fanns någon som kunde ta lite,
 bara litegrann av allt,
bära det för mig, om så bara en dag eller två.
 Att bara få känna frid,
 att bara få vara lugn,
älskvärd och att få älska någon.
 Att bara en dag, eller två, få älska mig själv.