Fladvad

natten. skakade, bad, grät, grät, grät, önskade...
frågade varför, så klassiskt, men så sant.
för ingen, verkligen ingen, finns där.
Ingen.
Som råttor som bor i mig och som ganger, biter och rivs.
Jag vill bara kura ihop mej själv, kura ihop mig så mycket som det går, tills det inte går mer, tills jag inte finns.
som en tråd jag går på, som alla vet om, men som skakas då och då, allt oftare. 
tråd av balans från att kunna orka göra något, mellan att känna sig så ensam, onödig och osäker.

jag ber om att gud ska avsluta, klicka på off och bara ta hand om mig.