Fladvad

Det var väl så det skulle bli, en slags plan antar jag. Förutbestämt. Och visst, kör på, jag klarar mig.
Jag önskar bara att någon kommit och varnat mig, yttrat sig om allt, sagt något litet bara, varnat och lärt mig.
Men det gjorde ingen, och här är vi nu.
En sådan klassisk tanke att vilja vara liten och oskyldig igen. Mamma och pappa stod upp för de saker man gjorde och vad som en hände fick man efter barnprogram  en välling flaska i mammas famn.
Så rent och varmt, på något sätt, ens liv var.
Jag önskar att de var enkelt som då, rent och oskyldigt... Men mest av allt önskar jag att få ligga i mammas famn och bli tröstad. Jag önskar att någon sa att allt skulle bli bra och klappade mig på huvudet, att allt säkert skulle lösa sig till slut.
Men kan någon göra så om livet? Den som inte varnade mig en gång för det kanske skulle kunna förvisa mig om att det blir bättre, eller tillochmed bra... Den personen, du, behöver inte tala sanning, det behöver inte bli bättre eller bra, bara du säger det, bara du du får mig att känns mig lugn ett tag.
tack på förhand.