Fladvad

Det finns så mycket man inte vet.
Vad människor har varit med om och hur det faktiskt påverkat dem.
Jag gillar att vara stark och vill inte visa mig svag.
Men jag är svag, och jag måste lära mig att det är något bra.
Men jag har varit svag, och då svag som inte varit bra.

Jag gick hem direkt efter skolan. Hopplösheten vällde över mig ofta redan på bussresan hem. Jag ville bara hem till mitt trygga hem och mina föräldrar. Jag kröp upp i mammas famn, tröståt och grät omvartannat.
Jag visste inte vad som tagit åt mig, det visste ingen.
Jag som brukade vara stark och sprudlande glad. Jag som alltid hade mycket för mig och levde ett till synes perfekt liv.
Nu var jag i bubblan som jag inte trott kunnat finnas. Jag levde som i ett svart hål, såg inget ljus med någonting.
Jag ville bara somna och slippa alla krav och måsten. Jag försökte men ville inget mer än att glömmas bort.

Än idag är det svårt att förstå att jag faktiskt mått på det sättet. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bli deprimerad. Jag trodde inte heller att "det svarta hål" som andra beskrivit kunde finnas på riktigt. Jag visste heller inte innebörden av ångest eller panik.
Nu vet jag det, och jag vet också att man kommer oerhört stark utifrån motgångar.

Jag tampas fortfarande med ångest, prestationsångest och panikattacker. Men nu är jag en annan människa. Jag är mer mogen i mig själv och jag accepterar bättre avbrott. Jag har förstått innebörden av att byta bana och göra något helt annat.

Jag vågade göra som jag ville, trots att det bara var mina föräldrar som trodde på mig. Idag kunde jag inte vara mer nöjd med tillvaron.